Livet är inte rättvist. Det tror jag alla kan hålla med om. Det är inte enkelt heller.
I veckan har vi fått ta avsked av en fantastisk människa. Karin Dahl. Hon dog endast 41 år gammal. När jag tänker på Karin så är det första jag ser hennes glada ansikte, glittriga ögon och hennes vackra leende.
Midsommardagen 1985 skedde en olycka som för alltid förändrade Karins och hennes familjs liv. Familjen skulle på utflykt. Pappa och storebror åkte först i en bil. Efter kom Karins mamma, moster och mormor, och även Karin själv som hunnit bli tre år. Plötsligt fick bilarna möte. Pappa Henrik lyckas väja men mamma Elisabet som kom precis bakom hann inte undan och på bråkdelen av en sekund blev hela livet förändrat. Karins mormor omkom, hennes moster likaså. Mamma fick allvarliga skador och Karin blev helt förlamad från huvudet och ned. Till synes förlorade hon allt. I fortsättningen kunde hon inte ens andas utan hjälpmedel och hon spenderade de närmaste två och ett halvt åren på sjukhus. Men en sak gick hon inte miste om – sitt goda humör!
Med det och ett unikt tålamod växte Karin upp till en stark och stolt ung kvinna. När man talade med henne log hon ofta och man förstod att hon var harmonisk. ”Ja visst är jag det” sa Karin. ”Jag trivs med livet och så har jag haft turen att ha ett verkligt intresse – min konst. Utan den vet jag inte hur livet hade varit idag”. Och Karin var en framstående konstnär. Hon hade flera egna utställningar och 1992 blev Karin, endast 10 år gammal, antagen som stipendiat i Mun- och Fotmålande Konstnärers Förening.
När man tittar på Karin Dahls tavlor är det två saker man slås av direkt. Humor och värme. De är målade på ett sätt så att man inte kan avgöra om konstnären är vuxen eller ett barn. Stilen är naivistisk och driven och väcker nyfikenhet.
Hennes handikapp var periodvis enormt svårt och smärtsamt men Karin hade en nästan övernaturlig förmåga att le genom sina tårar. Nu är hon befriad från sin kropp och slipper ha ont. Jag vill tro att hon dansar och drar in djupa friska andetag i en värld där vi en gång möts igen.
I oktober 2016 hade Karin och jag en gemensam konstutställning på "Konstnatta" på Museet i Falköping.
Kommentarer