Fem polisbilar och en brandbil

Det här är min vän Anne-Lie, vi simmade i landslaget tillsammans på 80-talet. Jag är så glad att läsa vad hon gör idag. Precis som för många av oss så har livets resa inte alltid varit så enkel för Anne-Lie och därför blev jag extra glad när jag blev tipsad att läsa artikeln som Barometern skrev.

LÄS NU »

På landslagets tid var vi med om en rolig episod som jag tänkte vore roligt att dela med sig av. Vi var i Tranås på träningsläger och en dag var vi i Linköping för att uppvisningssimma. Jag hade ganska nyss fått körkort och mina landslagskompisar Annelie Österström (som hon hette då) och Marie-Louise Freij var denna dag mina passagerare. På vägen tillbaka efter uppvisningen hade vi lite tid över och stannade därför till för att äta en hamburgare på McDonald´s, vilket i sig var lite busigt och nästan kunde uppfattas som en olaglig handling när man simmar på elitnivå. När vi kom tillbaka till bilen mätta och glada upptäckte jag till min förskräckelse att vi låst ute oss. Det var på den tiden man satt en nyckel i låset på bilen för att öppna bildörren. Jag hade låst dörren inifrån och smällt igen den när vi gick i tron om att nycklarna var i väskan, men de satt kvar i tändningslåset i bilen. Det fanns ju inte heller några mobiltelefoner på den tiden men gott om telefonkiosker så efter att ha letat upp en sådan ringde jag till polisen och beskrev min prekära situation.

Efter en stund kom en polisbil och en polisman. Han tittade omväxlande på mig utan armar, omväxlande på kortväxta Annelie och Marie-Louise och frågade till sist: – Och vem av er kör den här bilen då? Min Honda Prelude såg ju ut som vilken bil som helst. Ratten satt på sin vanliga plats, den styrde jag med min högerfot, gas- och bromspedalerna var bara förlängda något för att passa min vänsterfot och hel- & halvljus och blinkers kontrollerade jag genom att trycka huvudet mot kontakter i nackstödet. Jag berättade att det var jag som körde och om hur jag låst in nycklarna i bilen. Han sa att han skulle kolla om någon av hans kollegor kunde komma och hjälpa till. Kollegan skulle tydligen vara bra på det där med att ta sig in i låsta bilar. Sagt och gjort, polismannen gick tillbaka till sin polisbil och meddelade sin kollega över radion som inte långt därefter kom och hjälpte oss att öppna den låsta bildörren.

Jag minns inte om jag var tvungen att visa körkortet, men allt gick bra. Tydligen bringade denna lilla episod stort intresse för när vi hade satt oss i bilen för att åka därifrån blev vi avvinkade av många uniformsklädda män från fem polisbilar och en brandbil!