OKTOBER - Unik och värdefull

Häromdagen fick jag i min brevlåda ett mycket intressant och viktigt informationsblad som handlade om LIVLINAN. Har du hört talas om det? Det hade inte jag, men jag blev så glad att läsa om deras arbete.

Jag har varit ute och haft 5 kvällar tillsammans med Tommy Dahlman och sista kvällen var förra veckan i Folkkyrkan i Sölvesborg. En trevlig församling och en riktigt bra kväll. Joakim Holgersson var med mig och ackompanjerade. Frågorna Tommy ställde till mig handlade om människovärde, livskvalité och mänskliga rättigheter. Det är viktiga frågor i det samhället och i den värld vi lever i.

Jag är född 1968, precis i rätt tid enligt min egen mening, för jag fick skörda vad många funktionsnedsatta hade kämpat och jobbat för i många år i form av rättigheter och skyldigheter och integration. Tack vare det fick jag gå i en vanlig skola, utbilda mig vid högskolan, ta körkort, bosätta mig var jag vill, bli egen företagare och försörja mig, precis som alla andra. En del tycker kanske att detta är självklart i det samhälle vi lever i idag men stora delar av världen ser inte ut som Sverige.

Hade jag t.ex. varit född i Japan hade jag förmodligen bott på en institution och levt helt utanför samhället. Inte på något sätt erbarmligt men utan något av det jag ovan nämnde. Japan är ett land med hierarki där man behandlas efter vad man kan och vem man är. Shintoismen och buddismen har på flera sätt format samhället efter att livets lott är det du förtjänar. Så jag måste levt ett dåligt liv i mitt förra liv som föddes med ett så gravt handikapp.

I Thailand hade jag förmodligen övergetts av min mor på sjukhuset eller på nån buss eller trottoar. Hinduismen lär att när man får ett barn men ett handikapp, hur litet det än må vara, innebär det att man har dålig karma. Väljer man att ta hand om sitt barn placerar det hela familjen längst ner på samhällets skala. Det är t.ex. svårt för syskon att gifta sig, för ingen vill gifta in sig i en släkt med dålig karma. Jag stödjer genom min ’Insamlingsstiftelse Lena Marias Vänner’ ett barnhem i Bangkok med ca 500 barn. De funktionsnedsatta barn som överges och har turen att hittas i tid växer upp här.

För några år sedan var jag i Tanzania tillsammans med Göran Skytte. Där besökte vi ett universitet SEKUCo uppe i bergen som utbildar specialpedagoger och gjorde en film där jag också fick samtala med rektor Anneth Munga. Jag fick då veta att hade jag varit född i Tanzania hade jag förmodligen fått bo bland kreaturen och varit bunden där. Jag hade varit en stor skam för familjen.

Exemplen ovan är inte för hundra år sedan, utan nu! Därför är jag så glad och tacksam för att jag får vara född i Sverige – ett kristet land. Här vi har en lag som vilar på den kristna värdegrunden att alla människor har samma värde och ska därför ha samma rättigheter och skyldigheter. Naturligtvis är det mycket som skulle behöva bli bättre, men i jämförelse så har vi det fantastiskt bra.

Jag är också född före fosterdiagnostikens tid. Hade man kunnat se att jag saknade armar och bara hade ett och ett halvt ben när jag var ett foster så hade man med största sannolikhet rekommenderat abort tror jag. För en person utan armar och bara ett ben kan väl inte ha ett liv av större värde – eller? Eller hur ser vi på andra slags handikapp? Downs syndrom t.ex. Många anser att vi bör ”rensa bort” dessa små liv. Men vem kan sätta sig till doms över vems liv som är tillräckligt mycket värt?

Själv anser jag att när den lilla spermien som vinner racet till ägget och befruktar det –börjar livet. Ser man det så är vi alla vinnare från start. Hur vi än ser ut eller hur mycket vi än kommer att klara eller inte klara i den här världen. Naturen är ju så funtad att den själv sorterar bort det liv som är för svagt. Ofta till stor sorg för den gravida kvinnan som får missfall.

Just därför blev jag så glad när jag såg september bladet av liv&rätt och det arbete som Livlinan gör för både män och kvinnor som funderar på abort och behöver någon att tala med. Även de kvinnor som gjort abort och behöver samtala kan vända sig dit.

Abortfrågan är stor och verkligen inte enkel. När man talar om sådana frågor måste man ha stor respekt för varje individ. Alla har sin historia att berätta och det finns inga enkla svar. Samtidigt känner jag att jag vill föra det ofödda barnets talan. Jag tycker vi borde samtala mer om hur vi kan forma ett samhälle som kan ta emot barn där mamman eller pappan kanske inte kan, vill eller ha möjlighet att ta hand om sitt barn själva. Så många par som längtar efter egna barn men inte kan få på naturlig väg. Ett samhälle som också förespråkar att barnet föds och där abort är den sista utvägen.

Varje liv som blir till anser jag vara unikt och oersättligt. Varje människa har något att ge till sin omvärld. Låter vi alla få finnas så tror jag att vårt samhälle blir starkare, rikare och fullt av färger.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv