Gott Nytt År och Decennium!

Ring, klocka, ring, Ring in det nya och ring ut det gamla...

Ett nytt år känns bra tycker jag. Som ett oskrivet blad där allt i livet liksom ges en ny chans. En plats där man får lämna det gamla bakom sig, ta nya tag och gå vidare och möta nya människor, upplevelser och utmaningar. 

Året 2019 slutade med en ambulansresa för min del. Vid midnatt mellan söndag och måndag skulle jag gå på toaletten men när jag reste mig från sängen skar en smärta genom knät som kastade mig tillbaka i sängen. Sedan var det omöjligt att räta ut benet och än mindre försöka stå på det. Med stor hjälp av min man kunde jag frampå småtimmarna dra upp mig på min arbetsstol som jag har i köket och rullas till toaletten och där kasa ner på toastolen och lätta på trycket. Och sedan samma omständiga procedur tillbaka till sängen.
På morgonen ringde vi rådgivningen och efter lite olika samtal blev det till slut ambulansen som dök upp här på gårdsplanen. När jag till slut hade lyckats kravla mig upp på båren fick de ett meddelande över radion om ett hjärtstopp. De befann sig närmast så kvickt som attan rullade jag ner på sängen igen och de åkte sin väg. En stund senare kom en annan ambulans och så fick jag mig en åktur. Det är nog för det mesta en mardröm att behöva åka ambulans, något riktigt allvarligt har ju oftast hänt. Men jag hade ju ingen större smärta när jag bara låg still där så det var en rolig upplevelse och fantastisk sjukvårdspersonal överallt.

Ambulanssjuksköterskan frågade om jag hade åkt ambulans tidigare och då berättade jag om mitt besök till slottet för ca 30 år sedan. Jag hade fått audiens hos vår drottning Silvia. Ett oförglömligt möte! Det hade regnat ute, det märktes när vi kom ut på borggården efter att vi sagt adjö. Jag hann bara ta några steg mot min bil, sedan halkade jag och drattade omkull. Att jag ramlar händer ju lite då och då och oftast går det bra men denna gång snurrade allting när jag försökte att resa mig upp. Ambulansen kom och jag fick åka i ilfart till sjukhuset och även om det fortfarande gjorde ont i foten, min benprotes hade åkt av halvvägs i fallet och vridit om min lilla fot, så var det en häftig upplevelse att åka ambulans genom Stockholm. Jag bad att få sitta upp och titta framåt för det gick snabbt och var så coolt att se när alla bilar i vår väg lämnade plats för oss. Läkaren konstaterade sprickor på tre ställen så inte mycket att göra mer än att stå ut med det onda och låta det självläka. Dagen därpå tog jag mig hoppandes på ett ben och med hjälp av en taxi till hjälpmedelscentralen där jag fick låna en rullstol. När jag kom hem hängde det tjugo gula tulpaner med Krya på dig-hälsningar från drottningen på dörren. Det är ju inte varje dag man får blommor från självaste drottningen! Det kändes som det var värt alltihop.

Då för 30 år sedan var det vänster ben men nu var det istället det högra. De slätröntgade mitt knä men såg inget. Den fantastiska läkare jag fick träffa tappade lite ledvätska (inte skönt) från knät för att se så den var klar och det var den. Innan hon drog ut den gigantiska nålen fick jag insprutat bedövning och sedan fick jag vänta en stund. När bedövningen verkade började jag röra på benet och kunde till slut räta ut det. Halleluja! Läkaren blev också glad och konstaterade att jag inte behövde avsluta året med någon operation. Det känns skönt.
Så jag fick åka hem och nu använder jag min rullstol och kasar mellan de olika stolar man behöver besöka under en dag. Och idag är det nytt år och jag kan så smått börja stödja på benet. Så jag hoppas det inte ska dröja allför länge innan jag kan gå.

En upplevelse av detta slag får mig att tänka och reflektera. Det hade varit lätt att tycka att det är orättvist och jag skulle lätt kunnat välja att klaga och tycka synd om mig. Men varför? Då blir det ju ännu jobbigare. Detta är inget livshotande eller en konstant smärta. Tvärtom, det fick mig att dra ner på tempot och ligga i soffan och njuta av ledighet. Och så har jag en fantastisk man som pysslar om mig, superbra assistenter och underbar familj och vänner som skriver och ringer och bryr sig. 
     
Innan nyår ville Jnytt att jag skulle svara på frågan vad jag önskar mig av år 2020. Jag önskar att tacksamheten, förnöjsamheten och medmänskligheten får genomsyra allt jag gör under nästa decennium! svarade jag.

Nu ska jag komma igång med träning och viktnedgång och lyssna till min kropps behov. Dra ner på tempo och njuta mer. Fortsättning på detta följer en annan dag. Gott nytt år!

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln